Äldreomsorgens kostnader (wonkish)

Dagens inlägg handlar om kostnaderna för äldrevården i Sverige. Jag läser SKL:s rapport ”Aktuellt på äldreområdet” från 2009, där kostnaderna för äldrevården i olika boendeformer redovisas. Av någon för mig obegriplig anledning väljer SKL att enbart redovisa kostnadsutvecklingen i löpande priser, vilket försvårar jämförelser. I diagrammet har jag även plottat KPI-utvecklingen sedan 2000 (en alternativ metod hade kunnat vara att räkna om prisutvecklingsstaplarna (röd och blå) med KPI-stapeln (gul) som vikt), och vi ser då att kostnaderna för ordinärt boende faktiskt har sjunkit, medan kostnadsutvecklingen för särskilt boende ungefär följer inflationen. Anmärkningsvärt är att kostnaden för ordinärt boende (dvs. hemmaboende gamla med hemtjänst) sjunkit markant mycket mer än kostnaden för särskilt boende (dvs. ”äldreboende” och liknande)!

Samtidigt har det särskilda boendets andel av de totala kostnaderna för äldrevården minskat från 68% (2002) till 61% (2001), vilket alltså innebär att det har skett en markant förskjutning av andelen äldre från särskilt boende till ordinärt boende – eller, med andra ord, att andelen äldre som bor hemma ökat kraftigt bara på nio år!

I bilden representerar gul det särskilda boendet och grön det ordinära boendet. Klicka på bilderna för större versioner av graferna.

(Källa för båda graferna: SKL, Aktuellt på äldreområdet 2008, 2009. Se http://www.kolada.se/.)

Annonser

Vad betyder egentligen ”att ha råd”?

Över en trevlig middag nyligen hade jag och en vän ett samtal om det här med att ”ha råd” med välfärd. I grund och botten är problematiken välkänd, och frågan som under de senaste 20 åren allt oftare har ställts är: hur ska vi kunna finansiera vår välfärd? Har vi ens råd? Samtalet gav inga svar, utan gav snarare upphov till flera nya frågor.

Det jag tycker är så intressant med just den här frågan är nämligen att sättet som frågan om att ”ha råd” ställs på, i min mening,  säger en hel del om frågeställaren. För när vi ställer frågan, är det för att vi har en komplex uppsättning antaganden som föranleder oss att formulera frågan på det sättet. Ett exempel på en sådan uppsättning föreställningar skulle kunna vara följande:

  • Välfärd hänger samman med inkomstutjämning
  • Inkomstutjämning hänger samman med en hög och/eller progressiv beskattning på, exempelvis, inkomst och kapitaltillgångar
  • Globaliseringen skapar en konkurrens mellan stater om de i arbetskraften med högst inkomster (dvs. högst produktivitet)
  • Ett lands ekonomiska utveckling är tätt sammankopplad med landets attraktionskraft på denna högproduktiva, lättrörliga arbetskraft
  • Alltså kan vi inte beskatta vår befolkning alltför hårt
  • Alltså kommer det i framtiden att bli allt svårare för staten att bedriva aktiv fördelningspolitik, dvs. inkomstutjämning
  • Alltså är det sannolikt att vi inte kommer att ”ha råd” med samma ”höga” nivå av välfärd i framtiden.

Även om detta naturligtvis är väldigt skissartat, kan jag mycket väl tänka mig att resonemang liknande detta ligger till grund för ett stort antal människor som ställer sig just denna fråga: har vi råd med (den generella) välfärden?

Å andra sidan kan man lika gärna vända på resonemanget. Och det är här jag vill knyta an till den forskning jag just nu försöker bekanta mig närmare med. Esping-Andersen (t.ex. 1990), Korpi & Palme (1998), med flera, pekar på att välfärdsstaten inte är att betrakta som bara en ”output”-variabel, dvs. något som är resultatet av något annat utan att för den sakens skull resultera i något annat. Dessa forskare poängterar gång på annan att välfärdsstaten inte bara är något som återfinns i slutet på någon kausalkedja, styrd av tanken på ”rättvisa” som ett moraliskt imperativ, utan faktiskt har återverkningar på samhället i termer av förändringar i politiska preferenser, produktivitet/tillväxt, arbetsmarknadens struktur, etc. Till exempel kan man iaktta att den modell som omväxlande kallas för ”social democratic”, ”Scandinavian/Nordic”, ”encompassing”, etc. anses ha som egenskap att vara beroende av full, eller nästan full, sysselsättning för att finanseria den generella välfärden, men att detta inte beror på att välfärden är så fruktansvärt dyr i sig utan för att strukturen på välfärdsprogrammen garanterar en hög nivå av ekonomiskt oberoende för arbetslösa, sjuka och pensionärer (dvs. många arbetslösa kostar mycket pengar, få arbetslösa kostar mindre pengar). Sålunda får staten ett ekonomiskt egenintresse av att upprätthålla en hög utbildningsnivå, låg arbetslöshet och stimulera en generellt hög produktivitet på arbetsmarknaden, vilket alltså inte behöver vara fallet i ett samhälle där individer och/eller familjer själva förväntas ta ansvar för att garantera sin välfärd genom privata försäkringssystem.

Detta betyder givetvis inte att samhällen med en hög nivå av generell välfärd och små inkomstklyftor per definition har en högre produktivitet eller högre välstånd än länder med mindre omfördelningspolitik, även om det omvända inte heller är sant (länder med lägre skatter, större inkomstskillnader och/eller lägre ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen kan inte visas vara mer ”ekonomiskt effektiva”). Däremot väcker det en hel del frågor om faktorer som produktivitet och tillväxt, vilka anses grundläggande för att man ska anses ”ha råd” med välfärd enligt resonemanget ovan. Är tillväxten helt beroende av det internationellt rörliga, högutbildade, högproduktiva toppskiktet av befolkningen? Nej, eller åtminstone inte om den generella produktivitetsnivån i befolkningen är hög.

Mitt intryck är att frågan om att ”ha råd” med välfärden istället i stor utsträckning handlar om vilken typ av acceptans vi i framtiden kommer att ha för den typ av inkomstfördelning som förutsätts. Givet att vi inte kommer att se en långvarig ekonomisk utveckling bakåt, alltså med negativ tillväxt, borde det inte heller i framtiden vara något problem att tänka sig en generellt finansierad, universell välfärd liknande den vi har, eller kanske haft, i t.ex. Sverige. Frågan är dock om en sådan modell kommer att eftersträvas av ett flertal i befolkningen. Esping-Andersen visar här på två tänkbara nyckelfaktor i frågan om välfärdssamhällets vara eller icke vara, som tycks vara starkt sammankopplade med framväxten av en stark välfärd: 1. Löntagarkollektivets styrka mätt i facklig anslutning, och då framförallt hos ”blue-collar workers” (dvs. det som i dagligt tal brukar kallas ”arbetare” eller ”arbetarklassen”); och 2. styrkan i ”class-coalitions” mellan framförallt arbetarklassen och flertalet i medelklassen. Det tål att tänkas på.

Socialpolitik – något för nationalekonomin?

Erik Mohlin, Robert Östberg och Peter Gerlach skriver i en läsvärd artikel i Tvärdrag om behovet av en nationalekonomi och nationalekonomins kopplingar till omkringliggande områden som statsvetenskap och sociologi. En av artikelns viktigaste poänger är att omkullkasta den traditionella bilden av nationalekonomins egenskap som inherent högervriden och som verktyg åt (ny)liberalismen. Istället belyser författarna tre exempel där nationalekonomisk forskning mycket väl kan antas ge goda skäl att föra en socialdemokratiskt präglad politik.

Ett av de områden Mohlin, Östberg och Gerlach tar som exempel är europeisk kapitalbeskattning ur ett spelteoretiskt perspektiv. Irland betraktades länge som en ”europeisk tiger”, som under ett antal år tack vare låga skatter och fördelaktig lagstiftning lyckades locka till sig horder av utländska företag och investerare. Resultatet blev ökade skatteintäkter för staten (trots sänkta skatter), låg arbetslöshet och ett nyliberalt skolexempel på hur en lyckad stat skulle skötas.

Problemet är naturligtvis att framgångssagan byggde på att Irland kunde konkurrera med större eller bättre organiserade aktörer på den internationella arenan (alltså stater) eftersom länder som Storbritannien, Tyskland eller Sverige av olika skäl valde att avstå från att genomföra liknande reformer. När väl den ekonomiska krisen gjort sitt intåg, och flera länder som är betydligt mer konkurrenskraftiga än Irland inom andra områden än just kapitalbeskattning (t.ex. infrastruktur, utbildningsnivå, banksektor, etc.) nu tycks vara på väg att genomföra liknande reformer, blir resultatet ett ”race to the bottom”, där konkurrensfördelen med låga skatter försvinner samtidigt som statens intäkter minskar i samtliga europeiska länder. De företag som överlever krisen flyr Irland och i slutändan har vi fått en svagare stat utan att för den sakens skull ha vunnit något annat istället. Resultatet har blivit att Irlands ekonomi krympte med 16% förra året, vilket tydligen är rekord för ett industrialiserat västland under efterkrigstiden.

En viktig aspekt av europeisk socialpolitik är just den internationella konkurrenssituation som Europas länder befinner sig i. Inom ramen för EU ligger så gott som alla socialpolitiska ”kompetenser”, dvs. beslutandemakt, hos nationalstaterna (och i t.ex. fallet Tyskland även till stor del hos regionerna eller ”Länder”), vilket gör att länders skillnader i socialsystem kan antas verka attraherande eller frånstötande på utländskt kapital och arbetskraft. När Göran Persson i början av 2000-talet varnade för ”social turism” inför EU-östutvidgningen var det just denna konkurrenssituation han syftade på; tesen var, att när unionen utvidgas till länder som har en betydligt lägre social standard än de tidigare, och som har som ekonomisk policy att vara internationellt konkurrenskraftiga genom låga löner och små sociala förmåner, kommer välfärdssystemen i de rikare staterna att utsättas för press av ett slags ”sociala flyktingar” som utnyttjar EU:s rörelsefrihet och rättighetskatalog för att orättfärdigt utnyttja sociala förmåner finansierade av t.ex. svenska skattebetalare.

Med facit i hand kan dock konstateras att den befarade massutvandringen av människor från öst till väst nästan helt uteblivit, åtminstone i form av ”social turism”. (Istället kan vi se hur länder som Storbritannien och Tyskland på många sätt blivit de stora vinnarna på utvidgningen eftersom de fått en helt ny pool av billig, högkvalificerad arbetskraft att rekrytera från.) Den fråga som ställer sig här är alltså i vilken utsträckning, om över huvud taget, olika välfärdsmodeller verkligen konkurrerar med varandra inom Europa. I vilken utsträckning påverkas t.ex. det svenska socialförsäkringssystemet av de nedskärningar inom välfärd och offentlig sektor som Tories utlovat i Storbritannien om de kommer till makten vid nästa brittiska parlamentsval?

Svaret på frågan är viktigt, inte bara för att det anger någon form av ram för hur pass mycket fritt svängrum ”uppåt” (dvs. hur pass ”generöst” ett välfärdssystem kan bli) varje nationalstat har i socialpolitiska frågor utan att det hela blir en nationalekonomisk belastning. Dessutom ger det en fingervisning om hur pass viktig den europeiska arenan blivit som forum för socialpolitisk samordning, och för den delen vikten av det europapolitiska arbetet hos de grupper som använder socialpolitiken som viktigt instrument för att förändra samhället (t.ex. arbetsgivarna eller fackföreningarna, se mitt förra blogginlägg).

De-commodification som välfärdsprodukt

Esping-Andersen (1990) skriver i sin analys av välfärdsstaten som koncept och praktik om begreppet ”de-commodification”, ett begrepp som kanske kan översättas med ”avförtingligande” eller eventuellt ”av-varufiering”. Poängen med begreppet är hursom haver att det används för att förklara vad som händer i välfärdsstaten när koncept som medborgarskap och unversella rättigheter börjar sätta in på det sociala (och inte bara det ekonomiska) området. För att förstå vad som menas bör man ha klart för sig vad som i detta fall menas med ”commodification”, alltså omvandlingen till en (handels)vara. I det förindustriella samhället fanns det komplexa sociala strukturer som erbjöd ett brett nät av universella, solidariska skyddsnät. Dessa skyddsstrukturer fungerade inte bara som en ekonomisk sista utväg för de människor som inte klarade av att ordna en tillräcklig utkomst på egen hand, utan utgjorde ett socialt kitt som förstärkte sammanhållningen inom en social klass, ett skrå eller en region. (”Jantelagen” är ett typiskt exempel på denna typ av socialt kitt.) I och med införandet av den moderna industrikapitalismen och den borgerliga revolutionen, slogs dessa strukturer effektivt sönder av det överlägsna inflytandet i kontraktet mellan arbetsgivare och lönearbetare. Arbetaren tvingades sälja sin arbetskraft för att kunna överleva, och i den stat som växte fram för att skydda detta system fanns under en längre tid inte något utrymme för en social struktur som kunde ersätta de äldre solidaritetssystemen. I och med detta inträdde alltså en tilltagande commodification, eller varufiering, av lönearbetarna, eftersom varje individ blev tvungen att sälja sig själv, i form av sitt arbete, för att kunna överleva.
Med ”de-commodification” menar Esping-Andersen den omvända process varvid välfärdsstaten träder in för att garantera befolkningen vissa sociala rättigheter. Genom införandet av ett socialt konnoterat medborgarskap genom vilket varje medborgare tillskrivs vissa oförytterliga sociala rättigheter (såsom arbetslöshetsunderstöd, socialförsäkringar, sjukförsäkringssystem etc.) minskar löntagarnas beroende av arbetsgivarna, och alltså även deras status som handelsvara på arbetsmarknaden.
Dock ska de-commodification inte förstås som synonymt med existensen av sociala rättigheter. En stark socialstat som t.ex. Tyskland behöver inte nödvändigtvis ha ett socialt skyddsnät som uppmuntrar ett större oberoende från arbetsmarknaden. Istället är det omsättningen av sociala rättigheter i regler och förordningar samt de bakomliggande motiven för införandet och upprätthållande av de sociala rättigheterna som avgör graden av de-commodification i en välfärdsstat.
En intressant effekt av denna de-commodifiction-process är, som Esping-Andersen också påpekar, att ett starkare nät av sociala rättigheter automatiskt medför en styrkeförskjutning på arbetsmarknaden i sin helhet, alltså inte bara för varje individ. ”Since their [worksers’] resources mirror market inequalities, divisions emerge between the ‘ins’ and the ‘outs’, making labor-movement formation difficult. De-commodification strengthens the worker and weakens the absolute authority of the employer. It is for exactly this reason that employers have always opposed de-commodification.” (Esping-Andersen 1990, s. 22; min kursivering)
Det sistnämnda sätter fingret på något som ligger mycket nära en av de grundläggande problematikerna inom välfärdsstaten; motsättningen mellan de aktörer som vill att staten ska omfördela makt och de som snarast vill se staten som ett verktyg för att upprätthålla befintliga maktförhållanden i samhället. Jag kommer att återkomma till detta senare.

Understanding the Welfare State: Basic Typology, pt.1

One of the most central parts of any research project directed towards the welfare state is, of course, establishing a basic typology of welfare models.
It seems that the Norwegian sociologist and economist, Gösta Esping-Andersen is one of the canonical authors within this field. In his seminal work, The Three Worlds of Welfare Capitalism (1990), Esping-Andersen offers a rich overview of not only the historical and theoretical backgrounds of the modern welfare state. He also proposes a new (in its historical setting, of course) kind of typology for the welfare state, basically arriving at the conclusion that welfare states can be categorized as being liberal, corporatist/Christian democratic or social democratic, each of which has very different conceptualizations of the preferred structure and outcome(s), and percieved targets, of welfare policy. I will return to this analytical model in later posts. (cf. Hix 2005, pp. 273f)
One of Esping-Andersen’s most important assumptions is that it is unsatisfactory to simply investigate the mere (fiscal) size of the welfare state in determining its power and scope. “The existence of a social program and the amount of money spent on it may be less important than what it does. […]issues of de-commodification, social stratification, and employment are keys to a welfare state’s identity” (my italics; Esping-Andersen 1990, pp. 2f) Similarly, Esping-Andersen is critical of studies trying to understand the welfare state solely on the bases of basic power relations, most importantly the degree of working-class mobilization and left/labor party strength. Thus, a research project on the welfare state must be the study of not just crude one-dimensional factors such as state budget size or working-class mobilization, but rather of the embedding context of social relations surrounding these phenomena.
An example to illustrate this would be the Austrian state, having a (relatively) large state budget and a (relatively) highly-organised working class, but spending a huge proportion of its yearly turnover on highly privileged civil servants, thus seemingly counteracting the redistributive function of the welfare state. By studying the basic motivation and legitimation of the welfare state, and the relations between the actors supporting it, we might be better able to understand why some states score higher on the redistributive scale than others. (Esping-Andersen 1990, pp. 16-20)

Ny blogg: Europeisk socialpolitik

Nu har det blivit dags att lansera Europeisk socialpolitik, en blogg som handlar om – ett politiskt perspektiv på europeisk socialpolitik.

Under våren kommer jag här att blogga om framförallt det tema som just nu ligger mig närmast om hjärtat, nämligen europeiska socialmodellskonceptioner. Parallellt med bloggandet kommer jag att skriva en uppsats om just europeiska socialmodeller inom området jämförande politik, och tanken är att bloggen ska följa mina framsteg inom ämnet samtidigt som det ger en mer praktisk-politisk dimension åt mitt ”forskningsarbete”.

Vad gömmer sig då bakom det ganska krångliga uttrycket ”europeisk socialmodellskonception”? Begreppet kan nog bäst förstås genom att brytas ned i mindre delar:

  • I min användning av begreppet ”socialmodell” menas framförallt det komplexa system av bl.a. socialförsäkringssystem, transfereringar och skattepolitik som samverkar i något som i Sverige kanske skulle kunna kallas ”välfärdsmodell”. (En av uppgifterna jag kommer att tampas med i denna blogg kommer faktiskt att vara just att avgränsa begreppen ”socialmodell” och ”välfärdsmodell” från varandra. Än så länge väljer jag dock att använda dem synonymt.) Dessa modeller ser mycket olika ut i olika länder, och kan tjäna olika syften. Ett sådant syfte kan vara att jämna ut de ekonomiska resurserna mellan fattiga och rika i ett samhälle, t.ex. för att öka den sociala rörligheten (ett begrepp som jag kommer att återkomma till). Ett annat syfte kan vara att – av välgörenhetsskäl – garantera en lägsta levnadsstandard för samhällets bottenskikt, utan att för den sakens skulle vilja göra något åt den grundläggande sociala skiktningen i ett samhälle.
  • ”Konception” handlar här om hur dessa socialmodeller faktiskt uppfattas av politiker, befolkning och berörda (dvs. bidragsmottagare, skattebetalare och andra) i ett land, och hur välfärdsmodellen legitimeras. Ett av de områden jag kommer att undersöka handlar om just kopplingen mellan de skäl som anges för att legitimera en välfärdsmodell – t.ex. utjämning eller välgörenhet – och modellens utformning och faktiska effekt.
  • ”Europeisk” slutligen handlar om en avgränsning. Det är socialmodellerna inom Europas länder – och framförallt då EU-27 – som kommer att vara föremålet för mina undersökningar. Orsaken till denna avgränsning är flera: För det första är det en praktiskt motiverad avgränsning, eftersom det underlättar arbetet avsevärt. Skulle arbetet även omfatta t.ex. de nordamerikanska motsvarigheterna eller kanske de centralasiatiska, skulle detta medföra avsevärda problem. För det andra handlar det om en taktiskt prioritering: som politisk varelse inser jag naturligtvis att ett forskningsarbete vars uttalade mål det är att vara till praktisk politisk nytta också måste nå resultat som kan implementeras effektivt. Europeiska Unionen erbjuder en alldeles utmärkt politisk plattform för detta, eftersom de viktigaste aktörerna inom det socialpolitiska området – regeringar, fackförbund, arbetsgivare, etc. – redan skapat organisationer på europeisk nivå. För det tredje är det delvis av något jag skulle vilja kalla ”interkulturella” skäl. Hur olika de politiska kulturerna än må vara inom de europeiska staterna, kan man ändå iakkta en strömlinjeformande process av de politiska kulturerna inom EU. Detta är delvis en helt logisk konsekvens av att man är delar av samma politiska system. Därför medför avgränsningen ett avsevärt underlättande av både forskningsarbetet och spridningen (i den mån det är önskvärt eller ens möjligt) av resultaten till de aktörer som skulle kunna ha nytta av dem.

Jag som skriver detta är student på Europaprogrammet på Europa-Universität Viadrina i Frankfurt (Oder), en liten tysk stad på gränsen till Polen. Min politiska bakgrund ligger framförallt inom studentrörelsen, bland annat genom uppdrag inom SSCO och Stockholms universitets studentkår, men jag har under de senaste åren börjat få upp ögonen för den politiska betydelsen av den europeiska nivån, framförallt vad gäller den ekonomiska politiken och dess självklara kopplingar till det som på svenska ofta brukar kallas ”välfärdsmodeller” eller liknande.

Målet är alltså att den här bloggen ska följa min egen utveckling allt eftersom jag utforskar socialpolitikens olika irrgångar och dess kopplingar till nationalekonomi, europeisk rätt och andra spännande politiska snittytor. Jag vill lägga en liten brasklapp gällande min ganska dystra, tunga prosa. Kanske är det helt enkelt en akademisk förbannelse att skriva texter som är lika spännande som ett uttjänt höghus i ett miljonprogramsområde, kanske är det bara mitt sociala arv, men oavsett vilket kan jag inte lova att textens utformning alltid kommer att göra innehållet så lättillgängligt som möjligt. Hursom hoppas jag ändå att alla framtida läsare ändå kommer att kunna hitta aspekter av bloggen som kan tillföra något till deras eget intresse, oavsett om det skulle vara socialpolitik eller något angränsande område.

Mycket nöje!

Love


Annonser